Rävens dvärgbandmask finns numera i Sverige och det talas ofta om den i media – men vad är det för slags parasit och vad innebär den för mig och min hund?
Rävens dvärgbandmask (Echinococcus multilocularis) är en inälvsparasit som om den smittar människa kan ge mycket allvarlig sjukdom och till och med orsaka dödsfall. I Europa där rävens dvärgbandmask är mycket mer spridd än i Sverige, är sjukdomen ändå mycket ovanlig och endast ca 50-60 personer smittas varje år. Med tanke på att Europa har ca 500 miljoner invånare så är risken för smitta mycket, mycket liten. Problemet är alltså inte antalet insjuknande människor utan att sjukdomen är mycket allvarlig och livshotande för den som drabbas. Alperna har länge klassificerats som ett högriskområde för smittan och där räknar man med att 1 person per 400.000 invånare smittas varje år. Hundar har en egen dvärgbandmask (Echinococcus granulosus) som är en snarlik parasit och som sedan länge förekommit sporadiskt i Sverige, men som inte ger lika allvarlig sjukdom hos människa. Hundens dvärgbandmask var vanligare förr och då mest i Lappland med anknytning till rennäringen.
Räven är det vanligaste värddjuret för rävens dvärgbandmask (därav namnet), men även hund, katt, lodjur och mårdhund kan härbärgera parasiten. Hos värddjuret så sitter den vuxna masken fast i tarmen och utsöndrar ägg som via avföringen sprids till omgivningen. Maskäggen kan då infektera andra djur eller förorena livsmedel. Små gnagare, tex sorkar och möss, är vanliga mellanvärdar till parasiten. De infekteras med maskägg och i gnagarna sker utvecklingen av rävens dvärgbandmask från ägg till larv. Rävar smittas genom att äta en infekterad mellanvärd, vanligen små gnagare, och larverna utvecklas sedan vidare till vuxen mask i huvudvärden. Hundar och katter smittas också genom att äta infekterade sorkar och andra smågnagare. De smittas alltså inte av att äta, nosa eller slicka på andra djurs avföring, vilket är en vanlig missuppfattning. Däremot finns många andra typer av inälvsparasiter som smittar via kontakt med infekterad avföring.
Dvärgbandmaskens ägg är mycket tåliga och överlever länge i skog och mark. De tål kyla och frysning bra men dör vid kokning. Människor smittas om de sväljer maskägg. Tänk på att en hund eller katt som har haft kontakt med smittade gnagare ibland kan ha maskägg i pälsen. Tvätta därför alltid händerna efter att du klappat djur i riskområdena. Man rekommenderar också att hundar som avmaskas mot rävens dvärgbandmask badas samtidigt för att ytterligare minska riskerna för överföring mellan hund och människa.
Det tar oftast många år (5-20 år) från smittotillfället innan rävens dvärgbandmask orsakar symptom hos människa. Hos människa sätter sig parasiten vanligtvis i lever eller i lunga. Där utvecklas tumörliknande och svårbehandlade cystor som växer mycket sakta. Hundar som smittas blir inte sjuka av rävens dvärgbandmask.
I Sverige har man i över 10 år aktivt letat efter parasiten genom insamling och provtagning av rävar och sorkar och det var inte förrän i februari 2011 som man hittade de första fallen. De första svenska fynden av rävens dvärgbandmask gjordes i västra Götaland i trakterna runt Uddevalla och i Södermanland nära Katrineholm.
Om man bor i smittade områden och har en hund som springer lös och har möjlighet att äta sorkar eller andra smågnagare kan man avmaska den regelbundet med maskmedel som innehåller prazikvantel. Är du orolig för rävens dvärgbandmask och hur den kan påverka dig och din hund? Läs mer om parasiten och utförligare rekommendationer för avmaskning av sällskapsdjur på Statens veterinärmedicinska anstalts hemsida (www.sva.se). På livsmedelsverkets hemsida (www.slv.se) besvaras frågor som rör hur livsmedel (tex svamp, bär och grönsaker) ska hanteras.
Text: Veterinär Susanne Åhman, Nov 2015
Specialist i hundens och kattens sjukdomar, Specialist i dermatologi,
CertSAM, CertVD, DiplECVD, MRCVS
